Utdrag

HÖGSKOLAN FÖR LÄRARUTBILDNING I STOCKHOLM,

Institutionen för pedagogik

Olle Åhs


ÖREBROGYMNASTIKENS IDÉMÄSSIGA BIDRAG TILL UTVECKLINGEN INOM SVENSK GYMNASTIK 1912-1950

Avdelningen för idrottspedagogisk forskning HLS/GIH

Uppsats för licentiatexamen september 1989

Kapitel 11.

GRETA ADRIAN

11:1

Bakgrund och uppväxtförhållanden

Men örebrogymnastiken hade inte blivit vad den blev utan Greta Adrian. Här fanns mycket av den kreativitet som den pånyttfödda gymnastiken behövde.

Greta Adrians familj härstammade från Lund där man drev ett färgeri. Farfadern Anders Borg, född 1816, utbilda­de sig dock till apotekare och flyttade till Örebro. Han är känd som en stor naturvän och passionerad jägare.

Greta Adrians farmor, Hilma Carolina Palmira född Palm, känd för sin skönhet, hade genom familjens umgänge med kulturpersonligheter som t ex Esaias Tegnér fått stå modell till Ingeborg i Frithiofs Saga och till Maria i dikten Axel.1

1 ( Här har Olle Åhs blandat ihop Gretas farmor med hennes farmors mor Euphrosyne Borg f. Palm. Det var hon som hade stått modell för de angivna litterära figurerna. [Per Henrik Adrian])

Familjen bestod av nio personer, barnaskaran av fem pojkar och två flickor. Bland dem märks konstnären Axel Borg, senare känd som ”älgmålaren" och representerad på Nationalmuseum samt dennes bror Harald, far till Greta som föddes 1893.

Harald Borg kom efter avlagd filosofie doktorsexamen att tjänstgöra som lektor i franska och engelska vid Karolinska Läroverket i Örebro (1888-1914). Han var dessutom inspektor vid stadens skolor, högerman och an­sedd person i borgerliga och intellektuella kretsar. Han avled 1916. Enligt Greta Adrian var hennes far en man med klara principer om vad man kunde och inte kunde göra.

Greta Adrians barndomsaktiviteter kom att präglas av friluftsliv i Kilsbergen, sång och teater. Hon lärde sig spela luta och dragspel och tillsammans med sina två systrar hittade hon på små sketcher där det gavs möjlighet att, som hon själv uttryckt det "apa sig". Modern och hennes näst äldsta syster Elsa skymtar endast ytligt förbi i de berättelser som Greta Adrian gett om sin barndom. Den äldsta systern däremot, Hilma Frideborg, som hon älskade djupt, tycks ha varit något av en förebild. Denna syster utbildade sig sedermera vid Konstakademien i Stockholm men tog livet av sig vid 23 års ålder på grund av olycklig kärlek. Hennes tragiska död kom att lägga sig som en tyngd över hela familjen. Systerns bilder prydde väggarna i Greta Adrians hem hela livet igenom.

11:2

Utbildning

Att Greta Adrian kom att utbilda sig till gymnastiklä­rarinna berodde på att hennes far hade en mycket be­stämd uppfattning om att detta var vad hon skulle bli och inte konstnär som sin äldsta syster och som hon själv önskade. "Och så sa dom 'men du kan väl bli gymnastiklära­rinna?' Gymnastik, sa jag, det är det värsta jag vet! Därför att vi hade en gammal kapten i gymna­stik som höll på med 'givakt' och 'lediga'! Och det enda vi fick göra var att stå och göra lite höger och vänster om, hoppa sidhopp. Jag kunde in­te stå på händerna! Det rörde mig inte i stortån om jag stod på fötterna eller händerna, bara jag fick komma ut i skogen." Eftersom hon emellertid inte ville sätta sig upp mot sin far blev det som han ville.

Sina upplevelser av studierna vid GCI (1913-15) har Greta Adrian i målande bilder skildrat i en artikel i Föreningen GCI:s årsbok 1955. Hon har också berät­tat vid intervjuer om hur fruktansvärd hon fann under­visningen, hur flickorna gjorde precis samma saker som de manliga gymnasterna, hur man exercerade etc. Hon fann miljön förkonstlad, hämmad och själlös. Ljuspunk­ten var de marschvisor som eleverna själva fick göra och till vilka man marscherade. För Greta Adrian blev räddningen att ta hand om nöjesdetaljen. Hon spelade piano, dragspel och luta, vilka kom väl till pass på de kamratfester man anordnade. Vid en av de större fester­na under utbildningen satte hon ihop en balett tillsam­mans med en kamrat.

Trots dessa ljusglimtar tycks GCI-utbildningen inte ha varit en så alldeles lätt tid för Greta Adrian. Hon har berättat att hon kände sig "kvaddad" men att hon tog igen vad hon kunde på andra områden, t ex underhållningsaktiviteter.

Vilka möjligheter fanns det då på denna tid för en ny­utbildad gymnastikdirektör att få arbete? Det fanns ingen arbetsförmedling att vända sig till utan i stor utsträckning var det GCI-lärarna som hjälpte till att förmedla tjänster. Annars var metoden att fråga bekanta och bekantas bekanta. Enligt Greta hade en gymnastikdi­rektör tre möjligheter: arbete som friskgymnast eller som sjukgymnast eller en kombination av dessa båda. Det fanns inget speciellt gymnastikläraryrke. Majoriteten av lärarna på flickskolor och läroverk utgjordes av of­ficerare. Dessutom fanns gymnastiklärare vid folksko­lorna i vissa av de större städerna. Det normala var dock att folkskolans gymnastik sköttes av folkskol­lärarna. 1913 fanns 213 besatta tjänster i hela riket(!)

Vad sjukgymnastikens utövande beträffar var man hänvi­sad till arbete vid badorterna. En givande lösning var att kombinera detta med friskgymnastik under terminer­na. En annan lösning var att öppna egen praktik. Vissa gjorde detta utomlands med stor framgång. Genom lärarna på GCI fick Greta reda på en plats vid en flickpension i Petersburg som hon sökte och sedermera fick. Då hade hon emellertid under tiden antagit ett anbud om an­ställning som sjukgymnast i Bremen där hon stannade i ett år (1915-16). När hon återvände till Örebro var det med insikten att denna typ av arbete inte alls pas­sade henne.

Återkommen till hemstaden gick Greta Adrian runt på skolorna och förhörde sig om möjligheterna till arbete som gymnastiklärare. På så sätt kom hon att träffa Sam Adrian, sin blivande man; som då tjänstgjorde som gym­nastiklärare vid Karolinska Läroverket. Denne skickade ut henne att tigga pengar hos grosshand­larna i Örebro för att man skulle kunna få igång fri­villig gymnastik. Så skedde och tillsammans kom de att, som tidigare redovisats, göra storartade insatser för utvecklingen av svensk gymnastik. De gifte sig 1917.

11:3

Verksamhetsområden

Greta Adrian kom under sitt långa liv (hon blev 87 år)2 att vara verksam i många sammanhang inom vitt skilda verksamhetsfält. 1917 blev hon ledare för två elitav­delningar, AGF:s manliga trupp och "De Grå" ur Örebro Kvinnliga Gymnastikförening, en förening som hon dess­utom var med och bildade. Som ledare för den manliga truppen kvarstod hon till 1934 och för den kvinnliga till 1937.

Men det var inte bara som truppledare hon skulle komma att göra en insats. Förutom att sköta hemmet (hus, make och tre barn) kom hon att arbeta som gymnastiklärare vid Karolinska Läroverket i Örebro 1917-1927 (diverse vikariat), Örebro Läns Småskoleseminarium (1921-1931), Örebro Läns Dövstumskola 1933-1938, Örebro Fröbelseminarium 1935-1938 och Högre Allmänna Läroverket för Flickor i Örebro 1933-1958. Det stora antalet tjänster på 1930-talet förklaras av att det var först 1938 som hon fick full tjänst vid Läroverket för Flickor.

Greta Adrian var flitigt anlitad som kursledare för småbarnsgymnastik, kvinnogymnastik och rytmik, dels vid Sydsvenska Gymnastikinstitutet, dels vid kurser anord­nade av Svenska Gymnastikförbundet eller olika dis­triktsförbund. Bl a var hon den första ledarinnan vid de efter 2:a världskriget centralt arrangerade kurserna i gymnastik-musik. Hon deltog dessutom som ledarinna vid de av Svenska Leksällskapet anordnade kurserna vid Nääs, liksom hon under en viss period var ledarinna för statens skidkurser i Ludvika.

Greta Adrian deltog även med administrativt arbete inom den frivilliga gymnastiken. Hon satt med i styrelserna för Svenska Gymnastikförbun­det, Örebro Läns Gymnastikförbund, Örebro Allmänna Gym­nastikavdelningar och Örebro Kvinnliga Gymnastikför­ening och tilldelades följande utmärkelser: Illis quorum, Lingmedaljen i guld och Riksidrottsförbundets förtjänsttecken i guld.

Efter pensioneringen 1958 ägnade sig Greta Adrian åt resor (Amerika, Italien, St Michele), åt att måla och att tonsätta dikter av bl a Jeremias i Tröstlösa, Dan Andersson och Harriet Löwenhjelm. Hon gav även visaft­nar och höll föredrag. Hon var publicistiskt verksam i hela sitt liv och har publicerat sig i gymnastiska äm­nen, reseskildringar och naturskildringar. Till det sistnämnda hör "Från vildmark och bergslagsbygd11 (1926) som är en skildring av Kilsbergen.

1970 tilldelades hon Örebro Läns Landstings kultursti­pendium med följande motivering: "Greta Adrians långa kulturgärning är av sällsynt omfattande art. Hon är föreläsare, har skildrat Kilsbergen i ord och bild och på ett kongenialt sätt tonsatt åtskilliga av Jeremias i Tröstlösas visor. På gymnastikens område har hon varit ban­brytande. Hon medverkade till bildandet Örebro Ar­betares Gymnastikförening 1916 (felaktigt - se av­snittet om AGF; förf. anm.) och året därpå Kvinn­liga Gymnastikföreningen (skall vara Örebro Kvinn­liga Gymnastikförening; förf. ann.). Gymnastiken har i Greta Adrian blivit ytterligare ett sätt att uttrycka tankar och känslor."

Julen 1980, tre månader före sin död, utgav hon det sista häftet med tonsättningar av svensk poesi. Greta Adrian gick bort den 1 april 1981.

11:4

Personlighet, några glimtar

Att föra fram idéer som vi nu mer än 50 år senare tar som självklara kan vara behäftat med personliga pröv­ningar. Greta Adrian nämner t ex ett uppträde mellan henne och en av de skånska gymnastikledarna efter den succésartade uppvisningen med AGF:s manliga elit på Operan i Stockholm 1930. Händelsen är refererad vid ett flertal tillfällen.

"men i alla fall så fick jag meddelandet att jag skulle gå till en dörr som fanns någonstans, någon som ville prata med mig. Och intet ont anande gick jag dit. Då var det en av ledarna i Skåneför­bundet som tog emot mig, gravallvarlig. Och jag gick in, han stängde igen dörren efter mig. Sen höll han på att hypnotisera mig med sina ögon, gick emot mig. För att jag inte skulle bli sönder­trampad på tårna fick jag lov att dra mig bakläng­es. Och allt vad han sa! Han svor - vad är det för ett förbannat sätt att komma hit och göra en urlöjlig uppvisning? Förstår ni inte - han sa ni också - förstår ni inte vad ni har förstört med det här? Vad har ni med den manliga gymnastiken att göra? Försvinn fortast möjligt från alla sa­lar. Han gick så tätt inpå mig, så han pustade mig i ansiktet. Jag sade inte ett ljud. Jag vill inte höra att ni håller på därnere och fördärvar den lingska, den lingska gymnastiken, han var alldeles flåsig. Han hade kanske väntat sig att jag skulle käfta emot honom, men genom att jag var alldeles tyst, så var han ju fullkomligt sönderbruten, stackars karl. Jag går nu, sade jag. Han bara stod och skakade.”

Man kan spekulera över om inte de motsättningar som uppstod egentligen inte enbart handlade om gymnastik utan framför allt om prestige och känslomässiga bind­ningar till det som man arbetar med hela sitt liv.

Enligt Greta Adrian mötte hon motstånd inte enbart från gymnastikledare (dvs gymnastikdirektörer) i föreningar­na. Även lärarna på Gymnastiska Centralinstitutet vände sig till henne genom andra kollegor och bad henne sluta upp med sin "fördärvbringande gymnastik" och att hon skulle låta den manliga gymnastiken vara ifred. Detta sporrade henne oerhört, i synnerhet som hon börjat kän­na att hon var på rätt väg. Det började också, en­ligt Greta Adrian, att sprida sig i landet hur roligt man hade det inom gymnastiken i Örebro, vilket bör noteras, särskilt som man vid samma tid inom det gym­nastiska etablissemanget diskuterade Linggymnastikens tråkighet.

Med tanke på att Greta Adrian kom från en välkänd och ansedd familj, tillhörande Örebros övre borgerlighet, måste hon ha ägt ett ovanligt stort mått av civilkurage och tro på sin sak. Hon har berätta att många förfasade sig över detta faktum att en kvinna ledde manliga "halvnakna” gymnaster. Hennes borgerliga bakgrund gjorde det också svårt för henne i umgänget med sina gamla kamrater. Man erkände inte hennes pionjärgärning och hade svårt att acceptera hennes engagemang inom Ar­betarnas Gymnastikförening. Vid ett tillfälle då hon bjudit en av AGF:s kvinnliga ledare, Irma Johansson (föreståndare för en pälsaffär), på middag tillsammans med sina gamla kamrater försökte dessa att undvika att tala med denna person "hon stod bakom disk".

Jag stod ensam, men jag struntade i det... Och det var ju många som såg mig över axeln, därför att jag ledde arbetare. Jag ledde inte arbeter­skor, för det var det andra som gjorde. Men att jag ledde dessa arbetare var någonting hårresande, jag brydde mig inte om det, så att de lärde sig ju, det skrevs i tidningarna om hur duktiga vi var osv så därför så godtogs det. De sade inte upp be­kantskapen med mig, men jag visste att de tyckte att det var fruktansvärt att jag ledde dessa arbe­tare, och det var hopplöst att tala om att man ledde dem."

11:5

Gymnastikpedagogen

Första världskriget pågick fortfarande i full skala när Greta Adrian kom tillbaka till Örebro efter utbildning på GCI och arbete i Tyskland. Då Sam Adrian, på den ti­den löjtnant i reserven, under krigets slutskede inkal­lades till militärtjänstgöring var det Greta Adrian som fick ersätta honom, något som kom att ha stor betydelse för hennes kunskaper om utformningen av manlig gymna­stik. Dels fick hon leda eltittruppen vid Karolinska Läroverket, dels fick hon ta hand om undervisningen. Härigenom fick hon uppslag hon kunde omsätta i AGF:s elittrupp. Hon har själv berättar om hur svårt det var att stå som ledare för realskolans pojkar, organiserade i avdelningar på upp emot 200 elever i vissa fall.

"De stod packade på varandra. Jag glömmer aldrig första gången jag skulle ha dem ensam... så där stod jag ungefär som på en liten bräda på ett svallande hav... Jag var dödsförskräckt och jag var väldigt sträng, vilket är fullkomligt emot min natur... jag upptäckte så småningom att jag kunde komma mycket längre om jag var mig själv."

Davidsson berättar vidare om de elittrupper som bilda­des av realskolans respektive gymnasiets elever. Trup­pen från realskolan leddes av Greta Adrian. I samma in­tervju nämner Davidsson hur hon ledde kottplockning med realskolans första årskurser (till eldning under första världskrigets brist på bränsle), en episod som även är beskriven av Erik Hjalmar Linder i dennes självbiogra­fi. Därifrån är nedanstående hämtat som ger oss ytter­ligare en elevs, denna gång en ”gymnastikhatares” syn på Greta Adrian som lärarpersonlighet.

"Greta Adrian var vid det laget några och tjugo år, smal och brunögd, uppfylld av nya idéer om hur god gymnastik borde vara beskaffad, oppositionellt inställd mot mångt och mycket (antar jag), men frisk och medryckande som lärarinna. Vi småpojkar hade med spänning följt den utveckling som ledde till att Sam Adrian gifte sig med Greta Borg - älgmålaren Axel Borgs brorsdotter. Mössorna ströks av med särskild fart när vi mötte Greta Adrian på gatan. Även gymnastikhatare sökte visa spänst när hon ledde övningarna."

Maj Dahlbäck, en elev till Greta Adrian då hon tjänst­gjorde vid Högre Allmänna Läroverket för Flickor i Öre­bro, har berättat hur positiv hon upplevde henne under de tre läsår (1935-38) hon hade henne som lärare. Hon kunde inte påminna sig att någon någonsin hade uttalat sig negativt om Gretas timmar. Hon berättar att red­skapsgymnastiken var i stor utsträckning upplagd som självständig träning och att Greta då satt på läktaren och spelade piano medan eleverna tränade på olika sta­tioner. Maj Dahlbäck berättare också att hon med Greta Adrian som ledarinna för första gången (som hon kan påminna sig) fick göra flera rörelser i följd utan att varje rörelse kommenderades för sig.

Maj Dahlbäck berättar vidare att då Greta Adrian kompo­nerade om gymnastikdräkten från knälånga cheviotbyxor till kortare byxor med BH förfasades de äldre damerna i Örebro som såg flickorna springa till friidrottsöv­ningar på Eyravallen i denna dräkt. Hon var dock ald­rig spydig inför flickorna om dem som klagat utan bad oss endast ta på oss tröjorna när vi sprang dit efter­som det var några som klagat.

Händelsen är värd att notera då den visar hur personen Greta Adrian skapade nyheter, i detta fall nya dräkter, utan att söka strid. Vid ett annat tillfälle vet vi att landshövdingen Hasselrot reagerade på att låren syntes på de kvinnliga gymnasterna. Det tycks som om hon gick sin egen väg hela tiden nyskapande utifrån sitt eget tänkande, dock utan att söka konfrontation för dess egen skull.

Angående betygsättning berättar Maj Dahlbäck att vid avgångsklassernas betygsättning brukade Greta motivera sina betyg öppet för hela klassen. Vid betygsättningen togs inte bara hänsyn till elevens färdighetsnivå utan även "hur duktig man varit i att vara med och ansträn­ga sig". Hon berättar också att Greta tog en jiu-jitsu­lärare till skolan för att flickorna skulle kunna för­svara sig vid eventuellt överfall.

En annan elev till Greta Adrian, Kerstin Englund, hade henne dels som gymnastiklärare på gymnasiet, dels som ledarinna i skolans elitavdelning och i "De Grå". Även hon berättar om hur positiv Greta var som människa. Hon berättar också att till gymnastikdagarna, då skolans gymnastiktrupp skulle vara med, delade Greta ut uppgif­ter till medlemmarna i truppen att själva svara för programmet med följd att Kerstin Englund fick svara för de fristående rörelserna och en annan flicka fick ta hand om redskapsövningarna, vilket de uppfattade som ett enastående förtroende. Hon berättar också om hur generös Greta var, inte minst med tider på 60 meter. Aldrig sprang eleverna så fort som när Greta tog tid!

Nedan följer ett intressant uttalande av Kerstin Eng­lund om fristående övningar som sammanfaller med vad Greta Adrian skrivit angående sin målsättning med kvin­nogymnastiken ”... Det var inte så strikta rörelser, man fick ge utlopp för vad man kände... Det var inte fastlagt att så här skall vi göra." Vad redskapsgymnastiken beträffar så skilde den sig in­te från vad andra gymnastikledare sysslade med. Vad som här berättats om Greta Adrians gymnastik i skolsammanhang befäster uppfattningen om att hela hen­nes rörelsepedagogik i stor utsträckning handlade om att uppnå samband mellan rörelse och upplevelse. Den fysiologiska träningsaspekten fanns också hos henne, vilket kom fram i hennes böcker från 1920-talet, men blev aldrig det centrala.

Kerstin Englund berättar också (liksom Maj Dahlbäck) om hur Greta Adrian kunde prata med klassen om helt all­mänmänskliga ämnen. Hon kunde inleda lektionerna med dylika samtal "och om sådana saker pratade hon med oss bättre än någon annan lärare" . Greta Adrian tjänstgjorde mellan 1921-31 på Örebro Läns Småskoleseminarium. Anna Vetterud (f 1911) var elev där 1929 och hade klara minnen av henne som lärarutbildare i dels "personligt utvecklande gymnastik", dels i meto­dik avseende gymnastik med småbarn.

Angående Greta Adrians personlighet sammanfaller Anna Vetteruds upplevelse till fullo med tidigare uttalan­den. "Hon var en personlighet som man minns med gläd­je... Hon var vänlig, lugn och glad och hon var aldrig irriterad." Hon berättar om Greta Adrians yttre, ett yttre som in­te var utan elegans: "Vi beundrade henne. Hon var så smal - det skulle man vara på den tiden. Hon hade en räv (rävboa; förf. anm.) om halsen och kom lätt och elegant till skolan, tog av sig räven i det lilla lärar­rummet och kom in till oss."

Anna Vetterud ger oss också intressanta inblickar i den gymnastik som Greta förmedlade. Det fanns ingen gymna­stiksal vid småskoleseminariet, vilket även var fallet vid de flesta folkskolor vid denna tid. Hon ville där­för lära ut gymnastik "med små medel". Anna Vetterud berättar att en central del av undervisningen handlade om rörelsesagor, något som hon haft stor nytta av under hela sin tid som småskolelärarinna. Sagorna började med fristående rörelser över ett givet ämne, t ex "hur kan det vara när det regnar" som sedan fortsatte i red­skapsövningarna. Man undervisade hela "timmen" med samma saga (ca 30 minuter) fram till leken som fick avsluta lektionen. För Anna Vetterud var detta ett helt nytt sätt att bedriva gymnastik på.

11:12

Greta Adrian – hennes betydelse.

Ett försök till analys =:=:=:=:=:=:=

Avslutningsvis … Hon var långt före sin svenska samtid på kvinnogymnastikens område liksom att hon var genomsyrad av ett pedagogiskt tänkande som ger henne en särställning bland svenska rörelsepedagoger över huvud taget.